Kurs Furberg

Det blev ingen jaktkurs med flera tillfällen. Tråkigt att bara två anmälde sig. Desto roligare blir det att det blir en helgkurs i alla fall. Gillar det engagemanget för att fånga upp nya.

Imorgon ny kurs. Kurs Pilenås.

Andra SSRK-träningen

Det började inte så bra. Wendla var orolig när vi hoppade ur bilen. De andra gick in i skogen, men jag beslöt mig för att ta den tid som behövdes och tänka på vad som var bäst för MIN hund. Gick lite fotgående för att sen släppa henne på hopp-och-lek om vart annat. När jag tyckte att hon lugnat ner sig fick hon sätta sig i bilen igen.

När jag sen tog ut henne igen var det en mycket coolare hund. Skönt. Kvällen bjöd på mycket nytt. Ny miljö, nya hundar och förare, hundar i arbete och ljudande pipor och barn med spring i benen. Vi närmade oss lugnt och när vi var nästan framme så satte jag henne. Pillade ner godis i mossa och när en hund skickades vände vi om och gjorde närsök. Helt följsam var hon inte, men jag tyckte att hon blev bättre och bättre.

När sedan de andra hundarna bytte område gick jag ut och la en synlig dirigering, som inte var något problem. Provade också med att blåsa stoppsignal och sedan skicka henne på ut. Vi provade även andras dummisar och den första främmande funktionären plus att vi jobbade i mark där andra hundar jobbat innan.

Funktionären tyckte hon stannade bra på stoppsignalen och att jag skulle träna mera och testa gränserna. Va, moi?!

Nöjd med lilla Wesslan.

Kurs Eva Bodfäldt

Förra helgen var jag med som åskådare på jaktkursen som hölls av Eva Bodfäldt. Det var Goldenklubben som höll i trådarna. Det var mycket information på lång tid.

Vid stadgeträning skulle hunden tänka bakåt när dragningen kom framifrån. Hårdare och hårdare skulle man trycka den sittande hunden framåt och belöna när den tryckte sig bakåt. Matskålen skulle bytas ut mot lockande människa med matskål, människa med dummy, människa med gevär osv. Bodfäldts fantasi hade inga begränsningar.

Vid fotgåendet skulle hunden trycka sig mot benet vid yttre störningar. Ju större störning desto hårdare tryck. Detta skulle gärna ske utan bevakning från förarens sida, för ju mer bevakning desto mindre följsamhet. Sluta curla hund var ett begrepp som ofta återkom.

Vid stoppsignalen skulle hunden tänka framåt i galopp när visselpipan sattes i munnen. Belöningen var själva stoppsignalen och den externa belöningen, exv dummyn.

Närsöket kunde läras in med små små skinnbitar. Bra om närsöket skedde i trav.

Dirigering lärdes in med matskålar. Särskilt bra för en hund med mycket motor. Om hunden föll ur den tänkta linjen åkte belöningen bort. Dirigering från väster sida skulle inte prioriteras så mycket. Hellre utöka avståndet mellan föraren och hunden än mellan hunden och matskålen.

Vatten lärdes in med inkallningar och handtarget på grunt vatten. För att inte få hunden att skaka kastades en macka ut i vattnet varvid hunden kallades in. Så fort hunden var uppe ur vattnet åkte matskålen ner. Skakade hunden pälsen åkte matskålen upp.
Samma sak kunde göras med hunden på en sida om ett vattendrag och föraren/funktionären med matskålen på den andra. Ut-tecken och belöning på andra sidan om inte pälsen skakades ur.
Fanns en bro eller liknande tränades hunden på att ta vattenvägen genom att allt eftersom minska avståndet till bron. Tog hunden fel väg åkte matskålen upp.

Mycket träning i vardagen. Tänk inte jakt. Curla inte hunden. Se allt dirigering som externa belöningar. Situation, miljö. Och mycket mer.

Var alldeles slut i huvudet efter helgen. Eller rättare sagt redan vid tre-tiden dag ett. Missade nog ett och annat både dag ett och dag två. Men rackarns vad kul!

Hujedamig!

Nu är det fullt upp för min lilla fröken och min dam i medelåldern. Den ena löper och den andra är skendräktig. Den ena står över den andra och vill mysa och den andra ligger på golvet för att bli diad.

Det är aldrig tråkigt att ha hund. ;)

Nova i skogen

Nova har det inte lätt. Tonårslynglar stinker. Hon som löpt som en klocka i alla tider har till och med skjutit upp sitt löp. En hel månad.

Tills i veckan då tonåringen var bortrest. Då slog hon till. Undrar vad lillfröken säger som det.

Wendla i stan

I veckan var det bara Wendla som följde med mig till den större staden. Jag tyckte det var dags att hon skulle få all uppmärksamhet. En tonåring som testar gränser kan nog behöva det ibland.

Så vi har hälsat på våra vänner gräsänderna i sjukhusparken. Nu var de mer närgångna än nånsin. Ibland bara en halvmeter ifrån. Både sittandes på själva bron, men också på brons räcke. På båda sidor. Några på inflygning. Samtidigt. Där har vi tränat position vid sidan och kontaktövningen bubblan.

Vi har sett rullstolar, stavgångare, rulltrappor, hissdörrar, stationstrappor, gnisslande cyklar. Ja, sånt som det inte finns ute i skogen. I början gick väl huvudet på Wendla lite fram och tillbaka. Positionen vid sidan var det lite si så där med. Kissfläckar luktade gott och pockade på uppmärksamhet. Jag undrade hur det skulle bli i framtiden. Om det alltid skulle vara så där.
Då kom ljuset. Huvudet riktades åt mitt håll. Kopplet hängde som en metkrok. Inget dragande mot fläckar. Bra hundmöten. Halleluja-moment. Skönt.

Sen har vi delat säng också. Hela nätter. Fröken har insett att det gäller att ligga stilla och inte pussas och tro att det är morgon så fort jag vänder på mig. Dela säng gör vi inte i skogen.

På den stora parkeringen, som badar i ljus, har vi mest tränat på linjetag och signaler. Sista kvällen i stan träffade vi den Morgontrötta och de guldiga pojkarna. Det blev stor lekstuga med den yngre grabben. Som de lekte. Ingen mobbing där inte.

Just ja. Det blev ju ett besök i djuraffären också. Så nu är hundarna vårfina. Retrieverkoppel med reflex. I korall. Älgarna och rådjuren kommer att bli avis.

Viktigt

Wendla här. När mattes och min inomhusträning snöade in igen, så får man hitta på egna uppgifter. Typ motionera storasyster och se till att hålla henne i form nu när hon börjar uppnå den ädla åldern av veteran. En annan aktivitet är att hoppa upp och käka rönnbär direkt från kvist. Eller varför inte äta syrrans frysta prinskorvar så här i juletid.

Fast inomhus har jag uppfunnit ett viktigt uppdrag. Väl inne blir ju snö till vatten. Husses har skostorlek 43. Gissa hur mycket snö som fastnar på hans skor. Typ dömycket. Matte blev lite förvånad när hon hörde mig dricka fast jag inte var vid vattenskålen.

Det blir så fint i hallen när jag jobbat klart. Då är jag värd att vila i Bian, som har fått ett hål till. Matte trodde och hoppades att jag vuxit till mig. Men icke.

Tjing, tjing!

1:a advent

Just nu kunde jag och Wendla ha varit och tränat inomhus. Jag var dock inte så sugen på att sätta mig i bilen och få motorhuven och vindrutan överspolad av snö. Särskilt inte på E4:an och i 4,5 mil.

Det blev istället en promenad i skogen som numera är ljus av all snö och i skenet av en pannlampa. Inser att jag är mörkrädd. Helt plötsligt är jag inte rädd för björnen. Inte för att jag tror att den ligger och sover utan för att det är ljust. Logiskt, eller hur?

Idag har vi också bränt av ett par skott. Jag sköt och Markägaren roddade Wendla. Under eftersnacket fick jag veta att det gått bra, dvs ingen rumpa i vädret. Förra helgen var rumpan lite lätt när det första skottet kom. Ingen sånt idag alltså.