Träning i ridhus

I söndags gjorde jag och Wendla vår första inomhusträning i ridhus. Än en gång slog hon mig på fingrarna genom att inte äta hästskit, inte gå med nosen i backen, inte rusa fram till andra hundar och andras mattar och inte ligga på sin filt.

Helt såld är jag på denna underbara hund. Och ja, hon kan så mycket mer än jag tror.

Skarpt läge

I morse vandrade jag och Wendla i vanlig takt längs med byns grusväg. Denna gång var hon lös vid min sida. Hade pipan i munnen och blåste en stoppsignal. Wendla satte sig.

Helt plötsligt prasslade det till i buskarna, cirka femton tjugo meter längre bort. Ett rådjur svischade förbi, tätt följt av ett annat. Wendla satt kvar. Underbara hund. Tog fram godbit på godbit som belöning.

Nytt prassel. Ett tredje rådjur skuttade över vägen. Övervägde att koppla, men sket i det då jag med all säkerhet skulle ha darrat lätt på handen. Istället vände vi helt om och gick fot bort från rådjuren. All uppmärksamhet var på mig. Wow!

Fortsatte en bit till innan jag vände upp mot rådjuren. Helt om och halt. Wendla var med. Med mig. Wow-wow!

Väl inne i stugvärmen trodde Markägaren, med glimten i ögat, att Wendla bara var morgontrött - och inte lydig. Inte så säker på det jag. Denna morgon kommer jag att minnas. Länge.