Viktigt

Wendla här. När mattes och min inomhusträning snöade in igen, så får man hitta på egna uppgifter. Typ motionera storasyster och se till att hålla henne i form nu när hon börjar uppnå den ädla åldern av veteran. En annan aktivitet är att hoppa upp och käka rönnbär direkt från kvist. Eller varför inte äta syrrans frysta prinskorvar så här i juletid.

Fast inomhus har jag uppfunnit ett viktigt uppdrag. Väl inne blir ju snö till vatten. Husses har skostorlek 43. Gissa hur mycket snö som fastnar på hans skor. Typ dömycket. Matte blev lite förvånad när hon hörde mig dricka fast jag inte var vid vattenskålen.

Det blir så fint i hallen när jag jobbat klart. Då är jag värd att vila i Bian, som har fått ett hål till. Matte trodde och hoppades att jag vuxit till mig. Men icke.

Tjing, tjing!

1:a advent

Just nu kunde jag och Wendla ha varit och tränat inomhus. Jag var dock inte så sugen på att sätta mig i bilen och få motorhuven och vindrutan överspolad av snö. Särskilt inte på E4:an och i 4,5 mil.

Det blev istället en promenad i skogen som numera är ljus av all snö och i skenet av en pannlampa. Inser att jag är mörkrädd. Helt plötsligt är jag inte rädd för björnen. Inte för att jag tror att den ligger och sover utan för att det är ljust. Logiskt, eller hur?

Idag har vi också bränt av ett par skott. Jag sköt och Markägaren roddade Wendla. Under eftersnacket fick jag veta att det gått bra, dvs ingen rumpa i vädret. Förra helgen var rumpan lite lätt när det första skottet kom. Ingen sånt idag alltså.

Snöyra!

Här har snön legat på backen i några dagar. I dag har det både blåst småspik och snöat. Havet som ligger några kilometer bort har hörts genom skogen.

Wendla och jag tog en promenad i skogen. Eller jag promenerade. Wendla yrde i kapp med snön. Gjorde ett par försök att träna stoppsignalen, men det är inte det lättaste. En signal och sen skuttar hon iväg tre till fyra steg, sedan svänger hon runt och frågar. Så kan hon hålla på ett bra tag.

Nu ligger flickorna i bian och sover sött. Bian, ja. Investerade i en ny fin svart bia för någon månad sedan. Mot bättre vetande. Chansade på att den skulle förbli hel. En dag var det någon som knaprat på ett hörn. Så bian fick flytta till sovrummmet. Sen har någon brutit sig in i sovrummet för att sova i bian. Fast hålet har inte blivit större.

Fröknarna skyller på tomten. Säkert.

Träning i ridhus

I söndags gjorde jag och Wendla vår första inomhusträning i ridhus. Än en gång slog hon mig på fingrarna genom att inte äta hästskit, inte gå med nosen i backen, inte rusa fram till andra hundar och andras mattar och inte ligga på sin filt.

Helt såld är jag på denna underbara hund. Och ja, hon kan så mycket mer än jag tror.

Skarpt läge

I morse vandrade jag och Wendla i vanlig takt längs med byns grusväg. Denna gång var hon lös vid min sida. Hade pipan i munnen och blåste en stoppsignal. Wendla satte sig.

Helt plötsligt prasslade det till i buskarna, cirka femton tjugo meter längre bort. Ett rådjur svischade förbi, tätt följt av ett annat. Wendla satt kvar. Underbara hund. Tog fram godbit på godbit som belöning.

Nytt prassel. Ett tredje rådjur skuttade över vägen. Övervägde att koppla, men sket i det då jag med all säkerhet skulle ha darrat lätt på handen. Istället vände vi helt om och gick fot bort från rådjuren. All uppmärksamhet var på mig. Wow!

Fortsatte en bit till innan jag vände upp mot rådjuren. Helt om och halt. Wendla var med. Med mig. Wow-wow!

Väl inne i stugvärmen trodde Markägaren, med glimten i ögat, att Wendla bara var morgontrött - och inte lydig. Inte så säker på det jag. Denna morgon kommer jag att minnas. Länge.

Jaktkurs - utan hund!

Se där ja, nu har jag anmält mig till en jaktkurs i Norrbotten. En dag. Ingen hund. Ska ha öron stora som paraboler, pennan vässad och ögonen stora som en hyperthyreos-patient.

Här ska det insupas inspiration. Hoppas jag. Annars stänger jag öronen och tar in det jag vill höra. Hihi.

Annars är nog Wendla på väg in i ett löp. Tänk. Fotgåendet har rasslat nu på slutet och jag har bävat för framtiden. I går ute på myren gick hon väldans bra. Imorse var Wendla lugnare än på länge och gick där hon skulle. Likadant på lunchen, trots mycket störning av kvackande änder.

Hönstokan till matte började ju genast att fundera på vilken sorts sjukdom som Wendla fått...

Blåbärskrig

För två dagar sedan kom Wendla på allvar på vad de där runda blåa bären var för något. Nu är det kapplöpning mellan stor- och lillasystern. Vem hinner först ut till de bästa bären efter att kopplena åkt av?

I söndags förde Nova och Wendla en diskussion under plockandet. Eller vi kan kalla det blåbärsmassakern. Så här lät det:

N: Herregud, vad du springer i onödan! Ta det lugnt.
W: Sch, jag hinner inte prata nu. Jag är manisk.
N: Men du tar ju bara ett bär per kvadratmeter innan du springer vidare.
W: Wroom, jag söker bättre än du, din latmask.
N: Håll käft, jag har erfarenhet av det här. Det är ingen idé att stressa.
W: Jag hittar betydligt fler än du. Du går ju bara och småfiser.
N: Pah! Det blir ju bromsspår efter dig. Jag vinner!

Ja, någonstans slutade det med att de fortfarande var osams, men sams om att jag skulle avgöra diskussionen. Hur, undrade jag. Du får väl kolla vem av oss som har blåast number two, svarade de samtidigt medan blåbären sprutade ur mungiporna.

Tack för den angenäma uppgiften. Jag passar.

Hurra!

Fick ett sms idag. Fattade inte vad det var först, men sen var glädjen stor. En friröntgad Wendla! Så skönt.

Veterinärbesök

I tisdags var det dags för ögonlysning och röntgen. Ögonlysningen gick bara bra. Röntgenresultaten kommer om en vecka eller två. Wendla tyckte att personalen var lattjolajbans. I alla fall innan uppvaknandet. Då var de stora äckliga monster. Tror det är bäst att åka tillbaka rätt snart och enbart socialiseringsträna. Tala om bakfull och groggy hund med betongborr i huvudet. Nova njöt av lugnet. I onsdags var friden slut.

Husbilssemester!

Medan Nova var på spa så åkte Markägaren, Wendla och jag ner till södern. Mycket social träning har det blivit. Kisstopp på diverse mackar och rastplatser. Utflyktsmål med barn och andra hundar. Välbehövligt.

Vi började att besöka Kinnekulle, för att sedan sikta på Borås. Målet var att kika på Bruce Springsteen i Göteborg. Faktiskt tror jag, rent allvarligt, att den mannen har mer energi än självaste Wendla. My God!

Efter Göteborg åkte vi de trettio milen till Kalmar och Trekanten. Där blev det surr, fika och pep talk med Wendlas uppfödare. För Wendlas del blev det mycket likasinnat bus med syster Winna. Brorsan Ludde var mest på porrhumör. Lite uppfostran blev det också från mamma Dot, som nog sa något om "att du flyttar inte hem, Wendla, hör du det". Wendla hörde och förstod.

Tillbaka till pep talk. Kennelpappan sa något mycket klokt. Tänk mindre, träna mer. Så nu går det på repeat. Tack så mycket för de orden!

När vi hämtade Wendla för cirka ett år sedan var det en liten tjej som grät och nästan klättrade över passagerarsätet när bilen började rulla på grusplanen. Valpen Wendla sov sedan sig igenom hela färden till de norrländska skogarna.

Den här gången var det med tungan flämtande i mungipan. En kort tupplur senare och sen var det full fart igen. Så fartigt det nu kan bli i en husbil.  

Blogguppehåll...

... sen den 12 maj. Det är inte klokt. Men det ska det bli ändring på. Annars kanske Wendlas uppfödare blir förgrymmade. Hihi.

Vad har jag gjort då? Packat upp en del flyttkartonger. Långt ifrån alla. Lekt trädgårdsmästare och grönsaksodlare i miniskala.

Vad har Wendla gjort? Det mesta som inte storasyster Nova skulle ha gjort. Maj var en jobbig tid då raggen stod som spö i backen. Inte så konstigt med tanke på hormoner och flytt. Mycket energi som kanske inte fick pysa ut som det skulle.

Men efter regn kommer ju sol. Har världens bästa hund. Visst, det är fortfarande raggens prövotid, men så mycket mindre. Nu är Wendla dessutom kontaktbar i de flesta situationer. Glad som en skit är hon också. Alltid redo att skicka iväg en puss.

Nova lufsar på och har motionerat mig en gång i utställningsringen i sommar. Annars är det mest gladapportering som hon pysslar med. Och blåbärsplockning. Och skendräktighet. Hon har även varit och vilat upp sig från unghundsbestyr hemma hos mormor och morfar.

Det var en liten sammanfattning. Ha det gott!

Ovanligt fynd

Nova och Wendla här. Idag när vi raceade runt på åkern kom vi plötsligt av oss. Det luktade konstigt. Inte harskit, inte grävling, inte älg. Ni fattar. Det luktade rovfågel. Vi blev väl skitus bägge två. Markägaren som är modig gjorde en artbestämning. Havsörn. Kadaver. Havsörnskadaver. Holy shit!

Kilon

Idag har hundarna fått stå på vägen. Wendla vägde 21,6 kg och Nova 26,5 kg. Kan den utställningsmeriterade labradoren gjort sig av med fem kilo päls?!

Nytt liv

Den andra maj gick ett flyttlass till övernattningslägenheten. Skriver ett för det har gått många. Inte åt samma håll. Men mååånga. Så i veckan har jag pendlat, medan hundarna snurrat upp svärmor på sina lillfingrar. Hundarna njuter och jag med åt de nya möjligheterna.

Onsdag förra veckan...

... träffade vi en welsh på lunchen. Wendla fick leka och vad den 2-åriga tiken passade henne som handen i handsken. På kvällen hade vi date med den Gudomliga och Gudrun. Vi träffades på ridskolans parkering så medan vi gick mot öppnare landskap blev vi passerade av ett par hästar. Bra träning! När det sen blev dags för hopp-och- lek visste inte Wendlas glädje av några gränser. En drygt ettårig Gudrun fick nog flertalet gånger och fräste ifrån. Lilla Wesslan blev än mer inställsam och skulle bara slicka Gudruns mungipor än mer. Gudrun blev lack. Wendla la sig ner platt på marken mitt i farten och blötsnön stänkte. Team Wendrun fick sen gå i koppel förbi hästhagar och utan att busa mer med varandra. Det var trötta hjältar som hoppade in i var sin bil när promenaden var över. Den här matten var också belåten.

Någonting är på gång

I lördags gick det första flyttlasset från tvåan till Markägarens hus. Wendla var den coolaste av labradorerna och slappade mest på golvet medan vi monterade ner sängen. Nova däremot anade att någonting var på gång och var hela tiden hack i häl. När det var dags att fylla skåpsläpet till bristningsgränsen fick voffarna snällt sitta i bilen. Tog tillfället i akt och lät Wendla hälsa på flyttgubbarna B o B. De var inte några monster, tyckte Wendla. Flytthjälpen i finaste byn var inte heller farlig. Någon dag innan var däremot Bostadsområdets största klematis rena rama skräcken för unghundspinglan tills den jag, den extremt modiga matten, bevisat motsatsen. Och nej, jag gick inte lös på klematisen med sekatören. I veckan blir det till att bli väck den tredje omgången av den elaka förkylningen fortast möjliga, för att sedan packa ner det sista och städa järnet. Det mesta av hundträningen kommer nog att ligga nere och det kan nog bara vara bra så får Wendlan landa lite.

Pitbullterriern och den franska bulldoggen

I rule, säger Wendla. You wish, säger jag. Ja, hormonerna sätter griller i unghundens huvud. I ena sekunden har jag ett fromt lamm i kopplet. I den andra har bä-bä-hunden förbytts till en mördande pitbullterrier. Andra gånger går hela promenaden med hundmöten och allt utan problem. Grannskapet skakar med all säkerhet på huvudet. Vad gör den där kvinnan egentligen? Kvinnan, dvs moi, vänder på klacken så fort stormskällandet och utbuandet av monstret sätter igång. När Wendla fokuserar på mig igen kommer belöningen. Sen vänder vi upp mot monstret igen och belöning kommer innan Wendla hittar på något hyss. Så där kan vi hålla på tills vi är förbi monstret. Wendla går tack och lov ner i varv för varje runda som vi gör. Ibland, eller oftast, förföljer vi monstret på avstånd och då är lammet tillbaka. Tillbaka till monstret. Igår bestod den av en sketen liten nylevererad 8-veckors fralla. Väldigt farligt. ;)

Vi spinner vidare...

... på stoppsignalen och avlämningarna (läs handtarget). Det är riktigt kul att träna!

Tea - for me?

Imorse hörde jag, Wendla, hur matte öppnade en skönhetsprodukt. Hoppade upp på mina fyra raska och begav mig mot badrummet. Här skulle det vankas efterrätt till frukosten. Nu var det ju inte min favorit, LdB lotion, som serverades. Denna gång var det något för rynkiga damer. LiftActiv. Matte var dock snål (även denna gång) och lät mig inte pussa i mig efterrätten. Ikväll tänkte jag att hämnden är ljuv där jag stod i lagom soffbordshöjd. Efterrätt. Det var bara att släppa på hämningarna och sno den rykande tepåsen med rooibos och kanel från mattes efterlängtade tekopp. När matte hittade mig stod jag lite undrande och försökte se ut som om det regnade. Eller var det för att det brände lite på tungan? Nu låter det ju som om jag hittar på hyss var dag och att matte är rena slarvern. Matte är inte så slarvig. Det är bara jag som är snabb i tanken. Väldigt snabb.

Stoppsignal

Vid stoppsignalen kommer inte belöningen med detsamma längre. Nä, nu prövar jag att ge belöningen efter några sekunder istället. Den första gången blev Wendla tveksam och kastade sig ner till ett läggande. Hm, bara att göra om och göra rätt. Kan ju vara bra att det inte går så fort mellan handtecknen i framtiden. Matte måste ju hänga med och ha pipan beredd när Formel 1:an spinner loss...

Avlämningar

Idag började jag med en mer seriös avlämningsträning. Fast än så länge tränar vi utan något att lämna av. Jag gör en släpp-iväg-en-duva-rörelse fast baklänges. Meningen är att Wendla ska dutta med nosen i mina händer- och som hon duttar. Ibland kan det till och med bli en dubbeldutt. Det är roligt med något nytt!

... och så var de bara två

Nova är tillbaka på Markägarens veckoSPA. Rapporten låter meddela att hon lever livet. Gott!

Skärtorsdag...

... och vår påskkärring till matte fick visa leg på Systemet. Nu kommer hon att vara på lysande humör hela påskhelgen. Fast jag, Wendla, har redan testat humöret. Matte och Markägaren hade gått ut på bron när de hörde en duns som jag var skyldig till. Det sägs att jag är en apportör och de där plåthönsen hängde ju bara där i björkriset. Oops! Glad påsk!

Pre-flyttstädning

Vi lever i tre olika världar här hemma. Minstingen är småpilsk och vill ha igång sin storasyster. Storasyster är sugen på benen som lillasyster har lagt beslag på. Fast idag blev hon sugen på lillasyster och drog igång ett luftjuckande. Jag är ledig. Eller ledig och ledig. Köket har fått sig en omgång och luktar nu godare än på länge. Än återstår mycket, men det värsta kan väl ändå vara gjort? Det är konstigt hur en städmani kan uppstå från ingenstans. Ytterligheter är ju bara förnamnet. Från överlevnadsveckostädning till fullfjädrad minstafettfläcksutrotare. Lagom är inte mitt mellannamn. Idag fick till och med hundarnas öron sig en rengöring. Det gäller att inte blanda ihop Vim och Dr Baddaky.

J-vla skitsnö!

Jaha, just nu ligger våren under ett 20-25 cm tjockt snötäcke. Idag var också dagen då Nova och jag lurade döden. Vår lieman kunde ha blivit en snöröjande jordbrukstraktor som rusade emot oss på ett högst otrevlig sätt. Det var bara att tvärt gripa Nova i nackskinnet och kasta sig mot den högra sidan av gång- och cykelvägen. Huvva!

Familjen är samlad

I en veckas tid har Nova varit på Wendla-rehab hos Markägaren. Svärmor har ställt upp och rastat Nova och Nova har i gengäld lindat henne allt hårdare om fingret. En rastning har ibland blivit två. Jag har förhoppningsvis lindat Wendla hårdare runt mitt finger. Mao en winn-winn situation. Snart blir det repris igen.

Stadgeträning på håll

I helgen gick vi också ett steg längre med stadgeträningen. Först gjorde jag och Wendla som vi tränat på, dvs när jag humpade iväg dummyn så satte hon sig. Därefter gick Markägaren iväg en bit för att sedan vända sig mot oss. Jag hade Wendla stående vid sidan. Markägaren tog fram dummyn som han sedan försiktigt släppte ner på marken. Jag var passiv och tyst. Wendla la ihop ett och ett och summan blev två. Hon satte sig! Hurra, hurra! Wendla fick apportera ett par gånger som belöning. Skulle hemskt gärna se att Wendla gör samma sak vid skott... Nu är bara frågan om jag är inne på rätt tankebana. Någon?

Stoppsignal på håll

I helgen tog jag hjälp av Markägaren när det var dags att träna stoppsignal med handtecken på håll. Markägaren gick iväg med den kopplade och löpande tjejen en kort bit innan de vände upp mot mig igen. Markägaren var helt passiv och tyst. När jag blåste den första gången tog Wendla ett litet steg framåt innan hon satte sig. När vi gjorde om det satte hon sig direkt. Repeterade ett par gånger till med samma resultat. Hurra!

Trollor, fönsterputsning och stoppsignal

Wendla här. Idag är min matte gladare för jag har visat mig från min bättre sida. Jag gick skötsamt i kopplet och struntade i alla goda lukter från diverse hanhundar. Sen så hjälpte jag till att torka fönster och golv. Jag var någonstans mellan mattes ansikte och vad hon höll på att torka. Matte är numera skinande ren och därmed vårstädad. Tillbaka till min bättre sida. Matte har ju lagt på stoppsignalen på handtecknet. Idag så testade hon om jag förstått pipan och tog bort handtecknet. Vad var det för sak när man får ost! Min bättre sida innebär också att jag kan ha på mig täcke, sele och numera storasysters bättre begagnade trosor. Vad är det för sak när man får ben! Jag gör inte som min storasyster som försöker bli av med trollorna genom att springa under soffbordet i hopp om att de ska glida av. Fast jag gör inte vad som helst. Tänk om matte får för sig att jag ska ha en vindsäck. Hoppas att hon inte tar fram sina bättre begagnade. Mama mia!

Stora damen

I helgen fick våren sällskap av Wendlas första löp. Fast helt säker på den saken blev jag först igår. Inte konstigt om öronen glappat. I söndags fick Nova stanna hos Markägaren, så att jag och lilldamen ska få tid tillsammans samtidigt som Nova ska få egentid. Wendla har hittills inte haft några problem med att vara utan storasyster. Eller har hon det? Ja, eller så är det löpet som spökar. Ett och annat hundmöte har inte gått så bra som det har gått tidigare. Jag håller andan och tår och hoppas.

Vååår!

Ja, nu är den här snart. Våren. Sångsvanarna sjunger och jag trallar och packar flyttkartong på flyttkartong. Koltrasten drar en truddelutt. Wendla hittar vårfynd i snön och drar en prutt. Och imorgon är det fredag!

Ny rad?!

Vet då inte vad som hänt med det där med ny rad. Det funkar då inte alls. Why? Anyone?

Stadgeträning

Så där nu är diskberget nollat, dammråttorna utrotade (för de kommer väl inte tillbaka?), tvätten vikt och hundarna rastade och tränade. Hostan har slutat skälla och jag är laddad för en söndagkväll i soffan tillsammans med mina personliga värmefiltar (Markägaren har åkt hem), trädgårdstidningar och bästa hönsboken. Tidigare tränade jag stadga med lillfröken. Testade den lurviga kaninbollen denna gång. Det funkade! Check. =D Tatatataaaaa!!! Nåväl, lillfröken höll ju först att ploppa ut ögonen ur huvudet och bete sig som Snurre Sprätt när jag plockade bollen ur träningsvästen. Men sen så. Humpade bollen försiktigt och frökalöka satte sig. Puss. Jag blev lika glad som ett barnkalas. Tänk stadgeträning- och höns! Det vore något.

Kennelträff 1 maj!

Tråkigt nog är det full utflyttning och inflyttning den dagen. Kalmar är ju inte närmast, men släkten är ju släkten. Kikade i alla fall på flygbiljetter till mig, men det där med att flyga fram och tillbaka på samma dag var ju inte ens att tänka på. Fast fantisera går ju. Kennelträff på You tube? ;D

Nova is back!

Ja, kära nån. Nu finns det två valpar/unghundar i familjen. En åtta månaders och en sjuårig.

Fortsättning stoppsignal

Jag har mest belönat med godis vid träning av Wendlas stoppsignal. Men nu har vi även börjat med bollbelöning från stopphanden. Lite baklänges kanske eftersom vi inte medvetet har tränat avlämningar. Så döm av min förvåning när Wendla jagade efter bollen, greppade den och tvärt vände hemåt igen för att sedan inte vika av med huvudet åt något håll då hon närmade sig mig. Ett "tacktack" och så var bollen åter i handen. Kära lilla guldklimp! Fast jag borde nog klicka in avlämningar med hjälp av handtarget innan det blir fler bollbelöninar. Hmm...

Rangordning

Allt går inte spikrakt. Influensan och träningsstopp fick Wendla att försöka klättra på rangordningsstegen. Märkte bland annat att hörseln, som tidigare varit nästintill övernaturlig, började glappa. Särskilt under hopp-och-lek. Så jag brassade iväg till djuraffären och kom hem med en säkert 15 meter lång- och ROSA- plastlina. Wendla blev paff när det kom en påminnelse om vad jag ville via linan. Inte var det att hon skulle äta bajs i alla fall. Få se vad som händer nu när jag har åkt på influensa omgång 2. Men med en rosa lina kan det ju inte bara gå fel. Eller?

Wendla och stoppsignal

I veckan har jag börjat så smått med Wendlas stoppsignal. Har ju kört med handtecken länge, men nu lades själva visselsignalen på. Har börjat i kopplets längd på våra promenader. Nova har börjat komma ut ur skendräktighetens dimma och har också fått vara med. Kan aldrig skada med en uppdatering. Men nu är det dags för en trevlig helg!

Tänk...

... vad lite piller, nässpray och en dos Markägaren kan göra med själen. Addera en nyinköpt kruka med mini-påskliljor, Vasaloppet, solsken och lite längre promenader med trevliga hundmöten med Wendla och - chaching vilken trevlig söndag det blev. Så mycket till tapetsering blev det inte, men so what?

Träningstarmen börjar vakna till liv. Ska jag börja med inlärning av handtarget och där med avlämningar?

Ny vän

Wendla har skaffat sig en ny vän. Vännen är en cavaliervalp. Wendla tycker att pyttevalpen är väldigt intressant när han är olydig och studsar runt på sängen. Det är särskilt kul när han gör lekinviter och går ner på frambenen. Då följer Wendla efter och pussar på sin nya vän.

Cavaliervalpen heter Buster. Husse heter Agria djurförsäkringar. Buster finns nästan bara i fantasin, tycker Wendla.

Bacilluskerna...

... håller fortfarande igång med efterfesten. Hyresvärden, dvs jag, är mäkta trött på dessa osnutna partyanimals som inte tyckts ha ett hum om att värdinnan tycker att festen är slut och att det är dags att hoppa ner från bardisken och ta sina små sandaletter i handen och ringa efter taxi.

Fördelen med att vara lite så där lagom i-landssjuk är väl att det kommer att vara vår och barmark när bacillröjet har tystnat.

Passivitetsträning i sjukstugan

Förra helgen när Markägaren och jag tapetserade sovrummet fick vi avbryta pga att särbon började känna sig sjuk. I måndags var det min tur.

Trots att jag inte kunnat gå ut på några längre promenader har hundarna hållit sig lugna. De har sympatiserat och legat och värmt en redan febervarm matte. Wendla som brukar vila rätt högt upp på min bröstkorg har väl inte riktigt förstått att jag redan haft ett tryck över bröstet.

Vilken tur att jag hann tänka till och inhandla stora tuggben, för det har nog varit räddningen. Nu hoppas jag att influensan ger med sig snart. Markägaren är på jobbet idag.

Hoppas på aktivering och tapetsering i helgen igen...

Uppfostring?

Antingen är Nova på väg ur sin skendräktighet och tillbaka till sitt normala jag eller så har uppfostringen av valpen tagit fart. Antingen det eller så har Nova blivit med valp.

I alla fall så när de har busat på Wendlas villkor, dvs på inga villkor alls, har Nova varit tuggdyna och ganska för mycket snäll mot lilldivan.

Nu kan det vara så att ett tronskifte är på gång. Varje morgon i ungefär en veckas tid har Nova tagit kommandot. På stela ben har hon gått rakt på Wendla som legat och tuggat på något ben eller leksak. Sen har Nova buffat till Wendla så att hon lagt sig på sidan. Sen har hon krafsat med ena framtassen eller tvättat Wendlas öra på ett rätt brutalt sätt. Wendla har då lagt sig på rygg, vilket aldrig förr har inträffat. Wendla har sedan fortsatt att ligga stilla på rygg, och det har väl aldrig heller hänt. Hon har inte ens försökt att hugga efter storasysters ben.

Vad som än är orsaken till förändringen så är det i alla fall väldigt intressant att studera.

Snöröjning och avverkning

Premiär

I kväll på promenaden längs gång- och cykelvägen tog jag mod till mig och tog av kopplet på Wendla för att gå med henne lös. Vi mötte cyklister och gångare och mitt leende blev bara bredare och bredare.

Ja, ikväll var Wendla som smör i händerna.

Wendlas syn på saken

Wendla här. Jag måste ha den slarvigaste och mest förvirrade matten i hela världen. Hon tappar konstant godisar, för att sedan komma på var hon har tappat dem. Sen så verkar hon tro att snöklimpar är fotbollar. Det råder en viss förvirring. Kära nån.

Fast jag måste medge att jag också blev förvirrad på kvällens promenad. Vi gick efter en gång- och cykelväg och började närma oss den kommande E4:an, då det kom ljud från träden av metall. Tick, tick, tick.

Bilar körde förbi. Matte tryckte på en knapp. Trädet började lysa och frekvensen på tickandet ökade. Jag blev paff för en sekund. Sen flög jag och satte framtassarna mot snön som omgärdade trädet av metall. Duttade med nosen mot trädet och fick värsta tail actionen.

Sen vände jag mig mot matte och blev lite hoppig. Men hon verkade ganska cool så jag sa okej och satte mig istället. Matte satte sig också. När hon vilat sig tryckte hon på knappen igen. Jaha, sa jag och tog matte lugnt och säkert över övergångsstället.

Kvällspromenader

Under en av helgens kvällspromenader fanns jag inte på Wendlas världskarta. Befann mig snarare i yttre rymden och var för henne osynlig. Inte så bra för mitt självförtroende. Skyller allt på rådjuren som tar den lätta vägen och trippar fram längs plogade promenadstråk. Utan tanke på vilken störning det blir för valpar, och inte minst för mattar.

Nå ja. Ikväll tog jag revansch. Ha. Vi tränade på att gå förbi godsaker som råkade trilla ur fickan lite nu och då. Störde också med att gå och sparka lagom mycket på snöklimpar som det ju är gott om.

Happy, happy!

Morning glory

Wendla här. Jag är ju en levnadsglad tjej med smak på livet. I morse vaknade jag pigg och utvilad. Jag galopperade in i sovrummet och fram till min sovande matte som jag ville överösa med trevliga pussar.

Vilket morgonhumör den där matten har! Hon röt från tårna att jag skulle gå och lägga mig. Fast först efter att hon konstaterat att klockan var 04:00. Ingen tid för småglin att ränna runt, väste hon. Så jag gjorde som hon sa och tog sovmorgon.

Det började leva om i huset. Toaletter spolade och dörrar stängdes. Det började bli ganska ljust utanför fönstret. Men matte hade ju sagt att jag skulle sova, så jag brydde mig inte om de där ljuden.

Det gjorde till sist matte. Hon fattade misstankar och inspekterade mobilen med en ihopskrynklad min. 07:17!!! Matte flög upp och in i badrummet. Hon beslöt sig för en raggardusch. Upp med snäpplocket på duschcremen och så tryckte hon ut en för stor mängd. Tvätta, tvätta. "VA, inget lödder? Men vad f-n?", morrade den galna. Sen så tryckte hon ut ännu mer duschcreme. Fortfarande inget lödder.

Matte läste "lotion" på förpackningen. Jag och Nova skrattade hejdlöst ända fram till lunch.

Alla hjärtans dagfundering

Kan det bästa kärleksbeviset från den fyrbenta vännen vara ett riktigt skitigt vänsterben på mattes svarta täckbyxor?

Markägarens morgonfundering

"Om Wendla hade vingar hur högt skulle hon flyga då?"

Only the sky is the limit.

Bättre idag

Det blev ingen tur till veterinären. I all fall inte idag. Wendla slutade att dregla någon gång under natten.

Mattehjärtat är lite lugnare. I alla fall idag.

Sisådär...

... mår Wendla. Vaknade av kräkljud i morse och det som kom upp var innehållslöst. Kanske lite galla.

Sen har lilla fröken gått och dreglat hela dagen. Mer ibland, mindre andra gånger. Alla slemhinnor ser normala ut. Aptiten är det inget fel på. Det som kommit ut där bak har varit normalt. Gommen är utan fel. Temperaturen är 37,8. Fröken är lite spakare än vanligt, men inte så farligt.

Vi tutar nog mot veterinären imorgon om det inte blir bättre. Vill inte gärna chansa.

Ny adress

I maj börjar ett nytt liv. Lägenhetstvåan blir en övernattningsetta. Hundarna blir med hundgård och egna träningsmarker. Särbon blir en sambo. <3

Nytt liv och nya möjligheter.

Besök av instruktör

Vi fick besök tidigare i veckan. Instruktören Jens Palmqvist ställde sig i vardagsrummet medan mina hundarna vandrade runt med leksaker i deras munnar. Han sa sig se ett problem. Jaha, ojsan sa jag.

Helt plötsligt kastade han sig ner på alla fyra och greppade den leksak som Wendla gick och bar på. Sen gjorde han en analys under tiden som dragkampen pågick.

Jag stod där som handfallen och försökte med "Så illa kan det ju inte vara, din hund är ju ett halvsyskon med min. Ser du inte det".

Jens fortsatte med dragkampen. Jag vaknade. En dröm. Så kan det gå när man innan sängdags besöker hemsidor som lockar med inhyrda instruktörer.

Dream on!

Skitätande

Upptäckte att det inte var så svårt att avbryta fröken Wendlas söklust efter frysta skitar. Ett "nej" räcker.

Så det blev inga pina coladas till dogsen.

Nova 7 år!

Nova här. Hipphipphurra till mig själv!

Grattar mig själv i efterskott för det där med födelsedagar är inte min mattes grej. I alla fall inte MINA födelsedagar. Men hon kommer allt ihåg när Wendla (pfff!) blir en månad äldre.

I alla fall så slappade vi allesammans på soffan i fredags. Vi snarkade, även matte. En helt vanlig fredag mao.

Men så på lördagskvällen blev det ett väldigt liv på matte. "Åh, jag har ju glömt din födelsedag, Nova!" utbrast hon och mådde lite dåligt. "Den var ju igår!" Försökte protestera, men tanten var stendöv.

Samma kväll fick matte inlägg på Facebook, som hon inte riktigt förstod. Det var ju ironi och det är ju så omodernt.

Jaha, så blev det söndag. Vi somnade på soffan igen. Inget ovanligt. Fast jag var lite sur. Inte bara för att Wendla tagit sig platsen närmast matte och kunde vila och höra mattes hjärtslag. Jag surade av en helt annan anledning. Matte hade gjort det igen! Glömt min födelsedag...

Måndag morgon. Matte läste på Facebook. Hon kliade sig i huvudet igen och grimaserade lite. Så stod hon en stund tills motorvärmaren gick igång. "Men du fyllde ju år igår!" Det var ju det jag försökte säga, väste jag och blängde anklagande.

Kära nån. Jag har fyllt år en gång i år. Matte har glömt bort min födelsedag TVÅ gånger.

I tro i flytt.

Kyla

Täckbyxor. Täckkjol. Lager på lager. Täcken. Ut. Tassar. Köldkramp. Fyra tassar. Tre tassar. Två tassar. Framtassar. Wendla. Cirkuskonst. In. Spisvärme. Skönt.

Fredagkväll...

... och 24 kalla grader ute. När näshåret fryser och nästippen trillar av då är det ingen lek. Det är väldigt ogärna som handskarna tas av för att möta en blöt hundnos som väntar på en belöning. Huvva.

Då tränar vi i trapphuset istället. Tränar på att gå uppför stentrappan till våningen ovanför och på att ta hissen ner.

Fast jag är glad över att inte bo i Dorotea. 40 snorkalla minusgrader. Då står nog även hissen stilla.

Koprofagi

Ok, att Wendla skulle lära sig apporteringens grunder med chokladkorvar i munnen var väl inget jag tänkt mig. Det där med avlämningarna tar liksom emot. Konstigt.

Det är inte heller all choklad som "apporteras". Det ska vara exklusivt och gärna med höga halter av fibrer. Antar jag. Har inte direkt provsmakat vad som går hem. Eller ner.

Googlat och enligt Lars Fält så kan en av anledningarna vara understimulering. Vi safear och ökar dosen aktivitet samtidigt som det blir större matportioner med efterrätten ananas.

Hoppas att bara är valphyss. Nova förföljde ju Zack som valp och när det var dags för direktleverans. Nova gapade och svalde. Rapade ibland. Chokladen nådde aldrig ens backen.

Upp och ner...

...eller två steg framåt och ett steg bakåt. Allt går inte spikrakt i valpvärlden.

Gårdagen bjöd på en riktigt bra morgonpromenad. Hann faktiskt tänka att "det går ju faktiska bättre att gå med två hundar än med en". Sen var lunchpasset med inkallningen.

MEN, som Tony Irving skulle ha sagt. MEN. Åh, då menar jag inte det motsatta könet. Gårdagens kvällspromenad bjöd på något helt annat. All elektronik var utdragen. Morgonen var som bortblåst. Och när händer det? Jo, precis när jag tänkt "att vi tar den andra vägen, den som är lite längre. Det här går ju så bra". Självklart har inte den andra vägen någon genväg. Så vi tragglade på och jag sänkte "kraven" rejält.

Med gårdagen i färskt minne gav vi oss i väg i morse. Gick hyfsat. MEN. Nu var det ingen tvekan längre om vad Wendla lagt sig till med. Den där kotten i munnen i förrgår var nog ingen kotte. Idag trodde jag först att det var en gren, men nähää du.

Isklumpar med fyllning ska det vara, sa Wendla. Gud så gott. Smakar choklad. Nu kallar jag henne Hundbajssoppan.

Åtgärd? Minifrukost innan vi går ut och/eller långlina.

Inkallning

Vi har tränat inkallning vid matskålen sedan vi hämtade Wendla. Väldigt skönt att ha en hund som lämnar det hon håller på med så fort pipan ljuder. Visst, har det hänt att öronen varit avstängda några gånger. Det ska medges. Fast när min röst gått från alt till bas har Wendla ändrat sig och kommit.

På lunchen prövade jag att kalla in Wendla mellan två små godishögar. Slumpen eller inte, men det gick två gånger av två gånger möjliga.

Tror det blir inkallning vid matskålen i olika varianter genom hela livet för Wendla.

Vårens färger

På något sätt har sex stycken Acme-pipor blivit två. Det går ju inte att förlita sig på att jag inte ska tappa bort dem också. Om de nu är borttappade.

Längtar något oerhört efter våren, vilket syns på högen av inköpta blom- och grönsaksfröer. Längtar efter FÄRG. Så ikväll när jag beställde nya pipor med snoddar blev det fuchsia, oliv och violett.

Markägaren, som inte förstår hur rabatterna har blivit rosa, kommer säkert att bli överlycklig.

A-provsträning

Igår var vi på A-provsträning Wendla och jag. Passivitets- och fikadelen blev en tekopp kort, då det var ca sju minusgrader. Synd att det inte blev längre, men vad göra?

All snö gör det inte lätt att hitta bra träningsställen. Men runt byggnaderna på plantskolan var det i alla fall upplogat.
Medan de större hundarna höll till på framsidan av byggnaderna höll jag och Wendla till på baksidan. Vi tränade på att gå förbi lockande godisbitar. Först i koppel och sedan löst vid sidan. Oftast gick jag tillbaka och hämtade godiset, ibland fick Wendla ta dem själv.

Tränade även på stadgan. Började med att röra mig runt Wendla. Hoppade lite och klappade i händerna. Pall. Tog fram kopplet och drog det i snön. Pall. Snurrade runt med kopplet som ett lasso över huvudet. Pall.

Ibland såg vi de äldre hundarna kasta sig ut i snön just innan de greppade apporterna. Wendla visade inga tendenser till att vilja avbryta det vi höll på med. Då värmde det allt i mattehjärtat.

När vi tränade stadgan så hörde jag hur det kuttrade någonstans ifrån. Hörde jag duvor? Kom de inifrån ena sidobyggnaden? Så kom då ljudet av vingar. Uppfattade två ringduvor som gav sig iväg. Wendla missade de båda. Så kom den tredje som Wendla markerade. Överkroppen vred sig väl ett kvartsvarv, men rumpan var fortfarande i backen. Då var mattehjärtat lika varmt som en täljstenskamin.

Ett skott fick vi också höra. Ljuddämpat av byggnaden mellan oss och apportkastaren. Eventuellt var det också ett ollonskott, vilket passade oss väldigt bra. Wendla var just under belöning och fullt upptagen med det. Skönt.

Får allt påminna mig själv att kasta in saltet i degen innan jäsningen. Lära in bromsen innan gashandtaget varvar sönder motorn. Inte gå för fort fram. Nöta in grunden. Hoppas tankekartan på kylskåpsdörren ska göra nytta.

Television

Vare sig Nova eller Zack har förstått sig på att titta på tv. Annat är det med Wendla.

Intresset föddes med julkalendern Tjuvarnas jul. På helspänn satt hon i tv-soffan (hur hamnade hon där?!) och rynkade pannan. Hon snappade upp ett och annat tricks av Kurre. Även den oskyldiga minen la hon på minnet. "Va, HUR hamnade det här soffkuddshörnet i MIN mun?"

Go kvälls inslag med Barbro Börjesson är också en favvo. Med alla "problemhundsproblem". Wendla lär sig göra utfall, skälla vid dörren - och min mardröm - jaga bilar.

Kasta plastpåsar med skramlande saker i är dock en materialsport tycker Wendla. Det tackar jag för. Vill inte gärna ha en sopsäck i baken när jag är sen med utfodringen.

Vinter

Moster Dike och pappa Warren...

... är föräldrar till fyraveckors valpar.

http://www.djurbergas.nu/

Wendla - 7 månader !

Sju månader gammal och med sjutton kilo energi. Storasyster har det tufft igen. Pitbullterriern är på besök. Storasystern viker undan från vattenskålen när Valpsoppan kommer med bestämda steg. Ur vägen!

Jag börjar ana ett första löp. I alla fall en ökad hormonnivå. Nova är inne på samma spår.

Appropå spår så åkte vi skidor i helgen. Hormonsoppan var under hopp-och-lek och inte speciellt imponerad av skidorna, skidåkarna eller skidåkningen. Storasystern var betydligt roligare att motionera. Tretton kilo tyngre.

True or false?

Fick veta ett eller möjligen två sanningens ord i helgen. Surade lite. Stoltheten blev tilltufsad. Tänkte. Skruvade på mig och började analysera min matteroll.

Det var bara att inse vem som hade rätt. Inte var det jag. Nu är en handlingsplan upprättad. Mindre tålamod. Mer action.

Miljöträning

I veckan har vi tagit oss i kragen och miljötränat lite.

Första stället som vi besökte var Östra station med automatiska dörrar, rulltrappor, väskor på hjul, folk, stengolv och tåg.

Det andra stället blev djuraffären där vi köpte stort maffigt ben som inte går så fort att tugga upp. Blev lite godis också. Wendla charmade kvinnan bakom kassan. Kvinnan bjöd på våm. Wendla såg i kors.

Passade också på att träna kontakt bland barn och ben- och godsakerna. Lilla Valpsoppan. <3

Viltspaning

Samma helg som Wendla blev en hormonstinn dödsmaskin var hon också ute i skogen hos Markägaren. Markägaren hade plogat skogsvägen så vi tog oss ända upp till änge och kalhygget.

Wendla vek först av med nosen innan resten av kroppen hängde med. Ut i djupsnön och det var ingen tvekan om att det var något vilt i närheten. En bit ut från traktorspåren stack en 1,5 meter lång gammal gren upp. Under grenen stack det upp lite mer vegetation. Wendla vädrade och vädrade och så gick nosen ner i vegetationen. Jag började att gå vidare, vilket gjorde att Wendla hakade på.

Kruxet var bara att Back-on-Track täcket stannade kvar i snön. Jag ryckte ut och kröp på snön fram till grenen. Väl framme förstod jag vad Wendla känt.

På grenen, fastklämd i en grenklyka fanns resterna av en yttepytteliten mus.

Hare!

Wendlas humör förändrades för cirka två veckor sedan. Då blev granar med snötyngda grenar rena mördarmaskinerna redo att när som helst slå till mot en intet ont anande valp. Så Wendla tyckte att det var bäst att vara beredd hela tiden.

Mördarmaskinerna kanske till och med skulle slå till inne i lägenheten? Bäst att små-buffa som förvarning.

Sen dök det upp en besökande hos Markägaren. Med skägg! Dö, ropade Wendla, du ska dö! Och hon skämtade inte. Jisses, sa jag och bet mig i läppen. Vi måste ragga skäggiga karlar med hundvana eller så får vi raka alla manliga skäggiga funktionärer i framtiden.

Fast nu har humöret lugnat sig, så än behöver det inte sparas pengar till engångsrakhyvlar. Ännu.

Skottår eller skotthål?

Nova har ett sedan 6 år tillbaka. Wendla har numera också ett.

Det verkar som om mina hundar har ansett sig behöva en annan märkning än chipmärkningen. De verkar inte lita på Jordbruksverket eller SKK.

Nej då. Det ska vara skotthål i pannan. Wendla försökte sig på att debitera extra för övertid. När det egentligen rörde sig om eget arbete med storasystern.

Tji fick hon.

Eget arbete

Wendla har skaffat sig ett jobb. Ett alldeles eget arbete. När man har eget arbete får man göra som man tycker och känner för, säger Wendlan och skrynklar ihop sin panna lite extra.

En arbetsdag består oftast av att hålla storasyster på halster. Men ibland tar Wendlan också ut övertid. Titt som tätt. Debiterar dyrt gör hon också.

Övertidsjobbet kan bestå av att plocka ut smutstvätt ur tvättkorgen, finfördela och förädla toalettpapper samt blinga till mattes android.

Wendlan utför även tilläggstjänster som är extra dyra. Justering av glasögon är en sådan. Polering av glasögon en annan.

Den valpen är på god väg att bli en finansvalp.

Koppel fram under tystnad...

... och hopp-och-lek och Wendlan kommer springande.

DET har vi tränat på. DET vet jag.

Men det ska vi träna mer på.

Koppel av...

... och Wendla sätter sig. Inte så fort, men hon sätter sig.

När jag lärt henne det? Ingen som helst aning. Men tacksamt värre. <3

Hare eller mus?

Att jag har en nyfiken valp det har jag förstått. Big time.

Härom kvällen passerade vi ett mark- och anläggningsföretag som ligger avsides och där det brukar vara lugnt efter kontorstid. Wendla var lös och under hopp-och-lek. Plötsligt dök hon in under en dörr av plåt som löpte ca 30 cm över marken. Belysningen tändes i taket på förrådet.

Shit, tänkte jag och blåste inkallningssignal. Lika snabbt var hon ute. Och lika snabbt inne i nästa förråd. Ny belysning som tändes.

Numera är Wesslan i koppel eller så har jag pipan i munnen då vi passerar.

Hare eller mus? Wendla är inget av det. Ho, ho, ja, ja.

Missat 10-årsjubileum!

Tänk förra året var det tionde året med labradoren.

Har för mig att det var vid lucia som Zackemannen flyttade in. Då hade jag nästa gett upp. Vet inte varför, men jag pluggade och trodde mig inte ha tid för en valp så jag letade en vuxen hund istället. ??? Ringde runt till uppfödare, men eftersom jag var en främling för dem så blev det inget.

Fast en uppfödare fick jag i alla fall besöka och titta på en hane vid namn Winter. Men ägaren valde ett par istället för mig. Åh, vad det trillade tårar när jag fick beskedet per telefon.

Men så kom stjärngossen Zack. Min första hund och labrador.

God fortsättning!

Nyårsraketer i all ära, men det skulle bara vara tillåtet på vissa ställen. Eller det kanske inte heller är så säkert. Det verkar ha gått lite okontrollerat till på kajen i Umeå.

Vad sa Wendlan om smälleriet? Jasså, säger det poff?, sa Wendla. Fast då slapp vi själva ljusskenet.

Vad sa matte? Jasså, är det tolvslaget nu? Jag somnade visst, sa hon yrvaket och letade bubbelglaset.