Novas nödrop

Hej. Nova här igen. Måste bara prata med någon. Kan inte prata med matte. Det är henne det gäller. Jag har misstänkt något en längre tid. Fast skuldbelagt mig själv. Har jag gjort något? Kan jag göra något annat? Ni förstår. Skuld.

Men nu tar jag steget. Min matte är sjuk.

Vet inte vem hon pratar med. Men hon pratar då inte med mig, för hon säger då inte Nova. Rabblar långa ramsor och får något pillemariskt i blicket samtidigt som hon kliar eller busar med mig. Vilka är de hon konverserar med? Är sjukdomen reversibel?

Har i alla fall gjort en lista över dårskapet.

- Råttan. Pottan. Råttan-pottan. Råtteli-tottan. Råtteli-doddan.
- Knas. Knas-fia. Knasa-fisa. Knasa-lisa.
- Bus. Busa-knas. Bus-råtta. Buseli-doddan.


Kanske någon annan än jag förstår vad hon lider av? Hoppas på hjälp!

Kompisar på morgonskaren

Påskeri

Under påsk var det en massa tjat om ägg, fjädrar i ris och annat trams. Jag frågade mig var den riktiga varan fanns. Den som har fjädrar och skiter ägg. Utan att jag fick något vettigt svar tillbaka. Men se en eftermiddag när vi lämnat påsken bakom oss och befann oss hemma hos Markägaren dök den upp ur en plastpåse från Jaktaffären i Happis.

Den ställdes på köksbordet. Jag ställde mig på bakbenen mot köksbordet och fick apporteringssuget i blicken. Den avgav ingen vanlig sur vittring. Jag avgav löften till mr Dj-vul med hopp om träning och myrmark. Den var svart. Jag var svart-sjuk på innehavaren.

Ge mig, ge mig, ge mig! Men int då. Den sattes ut i en snödriva. Jag försökte forcera snödrivan. Men int då. Se, men inte röra. Och vad jag inte rörde.
Sen sattes den upp på hatthyllan. Jag satte ner både Markägaren och matte på dödslistan.

Kära kråk-bulvan, en annan tid, en annan plats. Bara du och jag.
/ Din älskade Nova

Skojig promenad

För ett tag sen var jag ut med morsan på promenad. Lös och ledig för det mesta för mattes leder har jag visst dragit ut. Säger hon i alla fall, men jag skulle kalla det för välbehövlig stretching. Tanten är ju typ as-gammal. Jaja, nog snackat om det.

Var en fem meter före matte, när jag fick syn på något litet pyttigt. Trodde inte mina skarpa labradorögon när det där lilla pluttiga rörde sig. Var tvungen att lyfta på tassarna och kika in under min mage. Något förvånat enligt matte, men jag hävdar annat. Sen var jag tvungen att lätta på tassarna ett par gånger till för att se var det tog vägen.

Tills jag förstod vad det hela gick ut på. Någon hade skänkt mig sin dansmatta och lagt ut den på gångvägen. Genialt! Nu var det ju ingen musik som gav mig takten, men jädrar vad jag dansade. Det pluttigt lilla rörde på sig och jag försökte trampa till så fort jag kunde. Redo inför nästa takt. Värsta lindy-hoppen!

Helt plötsligt bestämde sig dansmattan för att dra till skogs. Jag efter ett par meter, men sen tog blötsnön ut sin rätt. För jag blev ju knappast lat.

Matte, då? Jo, hon lät sträng på rösten och morrade något om att "låt näbbmusen vara!"