I lördags blev Nova överfallen på skogspromenaden. Vi befann oss vid bäcken och jag var i andra tankar när jag funderade över vilken slutartid som skulle behöva användas för att fånga rörelsen i vattendraget. Nu hann jag inte särskilt långt i min tanke.
Jag uppmärksammade en människa i samma ögonblick som Nova sa ett lågt varnade "böff". Det där "böffet" blev startskottet för en strävhårig vorsteh som kom som en furie genom skogen. Nova anade oråd och kom i panik galopperandes med svansen mellan benen mot mig. Men fram till mig hann hon aldrig. Utan att stämma av läget satte vorstehn tänderna i nackskinnet på henne. Sedan delades det ut ett flertal bett som fick Nova att skrika i högan sky samtidigt som hon försökte fly. Slutade vorstehn? Nix.
Ett primalskri från mig fick vorstehn att komma av sig för ett kort ögonblick. Nova sökte skydd bakom mig. Vorstehn kom efter och närmade sig Nova framifrån. Precis som när Zack blev överfallen av två Alaskan malamutes så stod jag där åter igen mellan två hundar (fast då var de två). Inget man bör göra, men adrenalinet pumpade och jag var asförbannad.
Blåste upp mig och växte ett flertal centimeter till en mycket hotfull och tyst matte som inte gav vika. Jag rörde mig på styva ben mot antagonisten som insåg sitt misstag och backade undan till sin anländande husse.
Upplyste hussen om att jag ville ha hans telefonnummer i fall det blivit hål på min hund. Som tur är har jag inte behövt använda det för några hål har jag inte hittat ännu. Slipper gärna ett veterinärbesök, en sövd hund och en massa dränage.
Kameran då? Kastade den förmodligen i blåbärsriset för där låg den sen med linsskyddet av och allt. Om det blir en nästa gång ska jag dokumentera antagonisten med mobiltelefonen eller med kameran. Punkt slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar