Tuffade på i maklig takt på gårdagens morgonpromenad i skogen, dvs med sömnen fortfarande i ögonen och med sinnena lagom avtrubbade. Nova läste morgontidningen och tuggade ibland i sig ett par grässtrån i förbifarten. Jag muttrade något om "galen ko" och manade på.
Med en 15-20 meter kvar till en manshög stenbumling fick Nova upp en minnesbild. Hon satte av i rasande fart mot stenen, sprang runt den för att sedan ta sig upp på icke-branta sidan. Glad i hågen stod hon sedan och inväntade mig.
"Jag kommer allt ihåg vad du gjorde förra gången vi var här. Gör det igen!", sa hon uppmanande. "Ja, visst ja", sa jag och letade fram en godbit i fickan. "Men du får allt komma ned därifrån först. Annars är det fusk".
Nova tog den icke-branta vägen ned och hoppade sedan vid min sida i uppmanande takt. "Kom igen, sjusovare, kom igen".
Jag ställde mig vid den branta sidan av stenen och lade upp en bit torkad älglever. "Varsågod, lös uppgiften". Nova rusade runt stenen och tog sig upp på den. Letade och fann. "Igen, igen, igen!"
"Nova, kom", sa jag i ett upprätt men nog så sömnigt tillstånd. Utan en tanke på vad jag egentligen sagt. "Ok, sa Nova och kastade sig ut över den branta kanten för att en flygtur senare landa i den mjuka mossan. Nu var jag upprätt och vaken.
"Hallå, du väljer då tillfällena när du tar mina ord bokstavligt", skällde jag medan jag egentligen bannade mig själv. "Äh, vaddå? Det där gjorde jag ju förra helgen också, men då med Markägaren och dig utom synhåll. Med en mycket högre sten", kontrade fröken och ryckte på axlarna.
"Förresten brukar du tycka om när jag är operant, så det så!" "Mmm, operant. Inte opererad. Viss skillnad.", log jag matt och sköt upp mössan i pannan.
På vägen hem funderade jag sedan om det alltid är så lyckat att sikta mot stjärnorna med operant träning...
Med en 15-20 meter kvar till en manshög stenbumling fick Nova upp en minnesbild. Hon satte av i rasande fart mot stenen, sprang runt den för att sedan ta sig upp på icke-branta sidan. Glad i hågen stod hon sedan och inväntade mig.
"Jag kommer allt ihåg vad du gjorde förra gången vi var här. Gör det igen!", sa hon uppmanande. "Ja, visst ja", sa jag och letade fram en godbit i fickan. "Men du får allt komma ned därifrån först. Annars är det fusk".
Nova tog den icke-branta vägen ned och hoppade sedan vid min sida i uppmanande takt. "Kom igen, sjusovare, kom igen".
Jag ställde mig vid den branta sidan av stenen och lade upp en bit torkad älglever. "Varsågod, lös uppgiften". Nova rusade runt stenen och tog sig upp på den. Letade och fann. "Igen, igen, igen!"
"Nova, kom", sa jag i ett upprätt men nog så sömnigt tillstånd. Utan en tanke på vad jag egentligen sagt. "Ok, sa Nova och kastade sig ut över den branta kanten för att en flygtur senare landa i den mjuka mossan. Nu var jag upprätt och vaken.
"Hallå, du väljer då tillfällena när du tar mina ord bokstavligt", skällde jag medan jag egentligen bannade mig själv. "Äh, vaddå? Det där gjorde jag ju förra helgen också, men då med Markägaren och dig utom synhåll. Med en mycket högre sten", kontrade fröken och ryckte på axlarna.
"Förresten brukar du tycka om när jag är operant, så det så!" "Mmm, operant. Inte opererad. Viss skillnad.", log jag matt och sköt upp mössan i pannan.
På vägen hem funderade jag sedan om det alltid är så lyckat att sikta mot stjärnorna med operant träning...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar