Just nu är jag och Nova vänner när vi befinner oss inomhus. Utomhus är det rena kalla kriget. Trots plusgrader. Källan till allt ont stavas hormoner. Och då pratar jag inte om mina små raringar, utan om Novas.
Fröken är döv, blind och envis. För att inte tala om, ja kort och gått sagt, kåt. Varje grässtrå med herrdofter ska genomgå en feromon-analys. Ställningskriget förlorar jag oftast, eftersom jag inte är lika känslig för herrparfym som Nova. Så jag hinner inte reagera i tid. Plötsligt är det som om två gigantiska magneter kommer i varandras kraftfält, och tjoff, så sitter de ihop. Dvs Novas nos och det indränkta grässtrået.
Oftast befinner sig doftfläckarna på Novas vänstra sida under promenaderna. Men igår var fläcken på min högra. Vad hände? Jo, frökens magnet-huvud kom farandes som en projektil mellan mina ben. Som var i rörelse. Ben med fötter. Iförda hårda skor. Det blev en rejäl smäll under frökens haka. Vad hände? I princip ingenting. En lika dimmig hormonfylld blick tittade ner i asfalten. På jakt efter karlar. "Hallå, vad gör du?!" Ingen hemma.
Men jag håller på att införa en diktatur. Mitt sista vapen är att införa utegångsförbud. Fast hund-låda? Nja, inte gärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar