I lördags nästan krockade jag med en självsäker fröken i dörröppningen mellan köket och vardagsrummet. "Vad stöddar du upp dig för då?", frågade jag och lyfte på ena ögonbrynet. "Jag är speciell. S-p-e-c-i-e-l-l. Speciell, jag.", matade fröken på och stormade teatraliskt förbi.
"Öhhh", sa jag så där lagom intelligent och kliade mig i huvudet. "Vadå, speciell? Och varför just idag?". "Skulle du allt vilja veta, va?!", Nova spände ögonen i mig och tittade menande mot parkettgolvet.
"Jag vet att det är grusigt värre, men det är ju plusgrader ute. Igen! Ska dammsuga.", försvarade jag mig och drog koftan tätare runt kroppen. "Du fattar ju ingenting. Ska jag bokstavera intelligent för dig också?", muttrade fröken på och rullade på ögonen ett par varv.
"Nä, det behövs inte. Gå och lägg dig!", muttrade jag tillbaka. "Här ska inte gå och läggas, jag ska skriva ut ansökningsblanketten till Mensa".
"Du ska vad, sa du?!", svarade jag och höjde tonläget åt det ljusare hållet. "A-a, jag ska gå med i Mensa", sa Nova. "Mensa. M-E-N-S-A".
Då gick det upp ett ljus för mig. "Du, Nova, du kanske har missuppfattat ett och annat?" "Hö, skulle jag?!", sa Nova och satte näsan i vädret.
"Du kan ju pröva att bifoga meritförteckningen", tillade jag torrt och tittade menande på den röda fläcken på parkettgolvet som jag kommit att uppmärksamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar