Sorg

Idag är det sorgens dag. Även om den skulle ha varit i morgon. Kunde inte vänta. Såg det jag inte ville se. Kände det jag inte ville känna. Cyklade till jobbet. Ringde och fick en tidigare tid. Cyklade hem igen.

Lät honom lukta i godan ro på sista promenaden. Satt i solen och strök hans svarta och solvarma päls. Drog in lukten av min första hund. Av min allra bästa kille. Min allra bästa vän. I nästan en timmes tid satt vi och ömsom låg bredvid varandra i gräset. Varm päls. Zacks päls. Rofyllt. Med ett inre lugn. Tillsammans.

In igen. Väntan. Dags att åka. Kopplet från hatthyllan. En sista gång. Så glatt jag kunde: "Vill Zack åka bil? Nova stanna". Framtassarna upp på listen bak på bilen. Hjälpte till med bakbenen. Stängde luckan. En sista gång.

Tog mig dit jag skulle. Utan tårar. En blick då och då i backspeglen. Tagg i bröstet. Upprepade för mitt inre. "För Zacks skull. Inte ont mer. Sova." Framme.

Steg in genom dörren. Ensam. Möttes av en förvånad röst "Är du redan här?" Tyst nick tillbaka. Kämpade med gråten. Vänlig röst. "Vi gör bort alla papper och betalningen. Du kan hämta honom nu". Svarade. "Kan vi ta en kort promenad?" Fick ett jakande svar. Inte gråta.

Djupt andetag. Öppnade luckan. Ned med kopplet från kroken. Svalde hårt. Tyst. "För ditt bästa". Zack ska sova." Högt. Glatt. "Ser du. Hälsa på veterinären. Du älskar veterinärer. Ska vi kissa först?" Zack ville in genom den stängda dörren för att hälsa. "Vi går hitåt. Kissa först. Kom".

Väl inpinkad gräsremsa på andra sidan gatan. Luktade. Kissade på björkstam. Ville lukta mer. Avbröt. "Zack, sitt". Satt där tillsammans. Strök pälsen. Strök min bästa vän. I vått och torrt. Fick en vått slick över ansiktet. Reste mig beslutsamt upp. "Ok. Nu gör vi det".

Tung dörr. Tunga steg. Zack på lätta, men gamla steg. Foderpåsar. Himmelriket. Mat.
Vänlig röst. "Du kan väga honom." Svarade. "33 kilo". Inte gråta. Vara stark. Hålla Zack lugn. Prio ett. Bryta ihop. Sen.

Fick ett rum där vi varit tidigare. Fick en djurskötare som visade sig vara en gammal bekant. Zack glad. Pussade den nygamla vännen. Inte gråta. Stark. Tyst. "Inte ont mer, inte ont mer. Sova."

Valde golvet före undersökningsbordet. Lugn och förklarande röst. "Först rakning, sen kanyl och sen sprutan". Jag. "Ingen lugnande spruta?". "Nej, han är så lugn och fin." Jag. "Så såg inte min mentala bild ut, men okej." Jag. "Låt honom lukta på rakapparaten, brukar gå bra då". Vänliga rösten "Visst. Titta här, Zack". Inga problem, sa Zack.

Satt bakom honom. Min haka i hans päls. Lugnande ord. "Duktig, Zack. Mattes bästa kille". Inte gråta nu. Sen. Kliade lugnande fram på bröstet. Vänliga rösten. "Venen glider omkring lite. Får inte till det riktigt". Jag. "Det är nog ärrvävnad av alla stick under årens lopp. Raka på andra benet?". Vänliga och lugnande rösten. "Rakar lite högre upp. Jo, men nu gick det bättre".

Jag. "Nu får du berätta allt du gör." Frågade mycket. Ville veta vad jag hade att vänta. I vilket följd. Inte gråta. "Mattes älsklingskille, duktig kille, bästa killen i världen". Lugn.

Vänliga rösten tillsammans med de medlidande ögonen. "Är du redo?" Jag. "Jag blir aldrig redo. Kör". Djupare andetag. Trött Zack. Ned i mitt knä. Strök päls. Vänliga rösten. "Nu är det slut. Ska bara kontrollera med stetoskop". Tungt huvud. Zacks huvud. Tungt bröst. Jag. "Det känns overkligt". Vänliga rösten. "Jag lämnar dig nu. Sitt här så länge du vill. Jag tar hand om honom sedan". Tyst nick. Vänliga ögonen dimrade ned ljuset i rummet. Ensamma.

Vi två. I med och i motgångar. Inte längre. Tungt huvud på mitt ben. Kände med handen. Inga slag. Lyssnade. Inga slag. Smek. Lyfte huvudet och lade ned det på golvet. Lade bakdelen tillrätta. Zack i djup vila på ena sidan. Som så många gånger förr. Inga högljudda snarkningar denna gång. Inga drömmar. Inga bensparkar. Bara lugnt. Tyst. Lyfte huvudet. Lade örat tillrätta. Så. En sista puss. En sista viskning. "Hej då. Älskade hund". En sista blick. Inte ont mer.

Rullade dörren försiktigt åt sidan. Stängde den tyst. Mötte ett par andra vänliga ögon. "Vill du träffa veterinären?. Jag. "Nej. Behövs inte." Det andra paret av vänliga ögon. "Ta det lugnt ett ögonblick. Sätt dig inte i bilen och kör på en gång. Reaktionen brukar komma snart". Jag. "Antar jag är i chock. Ska inte köra, ska ta en promenad. Tack".

Mötte förälder med barn och en golden-flicka. Med endast ett koppel i min hand. Tog tag i dörrhandtaget och gick sönder. Samlade mig och ringde mamma. "Nu är det slut. Inte ont mer." Närmade mig bilen. Djupandning. Startade bilen. Åkte iväg. Kikade i backspegeln. Ingen Zack där. Konstigt lugn. Konstig lättnad. Inte ont mer.

Parkerade. Klev ur bilen. Tog kopplet. Låste upp dörren. Nova luktade på kopplet. Nova sprang glatt och hämtade Mamma Mu från korgen med mjukisdjur. Stannade upp och lade ned kossan på vardagsrumsgolvet. "Zack sover, Zack borta". Lyssnade på sin ledsna matte. Tröstade matte.

Kände med handen på Novas bröst. Hjärtslag. Hopp. Framtid. Frid.