Det är inte bara matte som är valpsjuk. Jag, Nova, är också valpsjuk. Har en släng av mammae major.
Vid ett antal tillfällen har jag nästan vägrat att gå ut. Sett olycklig ut med hängande undre ögonlock. Haft knäck i lurarna. Inte förstått innebörden av orden "gå ut".
Har bara legat där på fällen med Markägarens skoteroverall under mig. Man tager vad som finns. De där vedträna som jag annars brukar bära omkring på i brist på mjukisdjur är nog så hårda att ligga och ruva på.
Matte har inte utgjort ett så stort stöd. Nä. Hon har istället puttat ut mig i snöovädret. Manat på.
Måste erkänna att jag har glömt bort valparna när jag väl kommit ut i snön. Eller kanske har jag försökt skaffa nya? För jag har spårat och vädrat rådjur runt husknutarna. Kastat mig ut i djupsnö på jakt efter skogens konung. Men Tråk-tanten har i dessa ögonblick kopplat mig.
Så det var ju inte annat än att hämnas. Åter igen. Markägaren låg och vilade, men honom brydde jag mig inte om att väcka. Pussandet överlämnade jag till matte. Så fort jag kom över tröskeln fällde jag ned huvudet och svansen och linkade raka vägen till fällen och den inpyrda skoteroverallen.
I do- Skidoo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar