För ett tag sen var jag ut med morsan på promenad. Lös och ledig för det mesta för mattes leder har jag visst dragit ut. Säger hon i alla fall, men jag skulle kalla det för välbehövlig stretching. Tanten är ju typ as-gammal. Jaja, nog snackat om det.
Var en fem meter före matte, när jag fick syn på något litet pyttigt. Trodde inte mina skarpa labradorögon när det där lilla pluttiga rörde sig. Var tvungen att lyfta på tassarna och kika in under min mage. Något förvånat enligt matte, men jag hävdar annat. Sen var jag tvungen att lätta på tassarna ett par gånger till för att se var det tog vägen.
Tills jag förstod vad det hela gick ut på. Någon hade skänkt mig sin dansmatta och lagt ut den på gångvägen. Genialt! Nu var det ju ingen musik som gav mig takten, men jädrar vad jag dansade. Det pluttigt lilla rörde på sig och jag försökte trampa till så fort jag kunde. Redo inför nästa takt. Värsta lindy-hoppen!
Helt plötsligt bestämde sig dansmattan för att dra till skogs. Jag efter ett par meter, men sen tog blötsnön ut sin rätt. För jag blev ju knappast lat.
Matte, då? Jo, hon lät sträng på rösten och morrade något om att "låt näbbmusen vara!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar