Vi är dopade. Alla tre.
Den lilla är dr Jekyll ena sekunden och miss Hyde den andra. Wendla grundade med tandbyte som inte riktigt är klart ännu. På det ligger en massa farliga spöken i form av kvarglömda påsar, konstiga stenar (som alltid varit där), människor och hundar i mörker. De är väldigt äckliga och ska därmed skrämmas bort, bort, BORT. Väna Wendla backar inte, möjligtvis rör sig öronen lite, men backar gör hon inte. Ojoj.
Den stora vill ligga på sofflocket eller pinka in området och snusa på de där läckra hanpinkpölarna. Nova anser sig vara bortglömd av matte. Och jo, liiite dåligt samvete har jag allt.
Den tvåbenta, dvs jag, svänger också i humöret i novembermörkret och i sömnbristlandet. Trots att jag läst "Bra relation" av Kenth Svartberg. Men jag försöker att prioritera trygghetsrollen. Inte så lätt alla gånger.
Fast Wendlan ångrar jag inte. En mysigare och roligare Wendla finns nog inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar