Igår var vi på A-provsträning Wendla och jag. Passivitets- och fikadelen blev en tekopp kort, då det var ca sju minusgrader. Synd att det inte blev längre, men vad göra?
All snö gör det inte lätt att hitta bra träningsställen. Men runt byggnaderna på plantskolan var det i alla fall upplogat.
Medan de större hundarna höll till på framsidan av byggnaderna höll jag och Wendla till på baksidan. Vi tränade på att gå förbi lockande godisbitar. Först i koppel och sedan löst vid sidan. Oftast gick jag tillbaka och hämtade godiset, ibland fick Wendla ta dem själv.
Tränade även på stadgan. Började med att röra mig runt Wendla. Hoppade lite och klappade i händerna. Pall. Tog fram kopplet och drog det i snön. Pall. Snurrade runt med kopplet som ett lasso över huvudet. Pall.
Ibland såg vi de äldre hundarna kasta sig ut i snön just innan de greppade apporterna. Wendla visade inga tendenser till att vilja avbryta det vi höll på med. Då värmde det allt i mattehjärtat.
När vi tränade stadgan så hörde jag hur det kuttrade någonstans ifrån. Hörde jag duvor? Kom de inifrån ena sidobyggnaden? Så kom då ljudet av vingar. Uppfattade två ringduvor som gav sig iväg. Wendla missade de båda. Så kom den tredje som Wendla markerade. Överkroppen vred sig väl ett kvartsvarv, men rumpan var fortfarande i backen. Då var mattehjärtat lika varmt som en täljstenskamin.
Ett skott fick vi också höra. Ljuddämpat av byggnaden mellan oss och apportkastaren. Eventuellt var det också ett ollonskott, vilket passade oss väldigt bra. Wendla var just under belöning och fullt upptagen med det. Skönt.
Får allt påminna mig själv att kasta in saltet i degen innan jäsningen. Lära in bromsen innan gashandtaget varvar sönder motorn. Inte gå för fort fram. Nöta in grunden. Hoppas tankekartan på kylskåpsdörren ska göra nytta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar