Så har vi börjat med örondroppar- jag och Zack. Eller snarare Zack. Nu har vi en mysstund på morgonen och en på kvällen med ursvabbning och påfyllnad av droppar.
Den hunden är lite lurig- minst sagt. När jag gjorde den första storstädningen var han tyst som en mus. Inte ett pip. Hos veterinären påtalade han att det gjorde ont, vilket gjorde att jag fick en tankemässigt stor manchete instucken i hjärttrakten. Veterinären försökte släta över det hela med att "hennes hundar också brukade vara så där geggiga i öronen". Jo, tjena!
Sedan kommer vi hem och han är fortsatt tyst som en mus. Tillit eller så vet han att jag är envis som synden och att det inte är någon idé att påtala missnöje? Hur som börjar öronen att te sig symmetriska på Zack huvud igen och det är huvudsaken (dålig fredagshumor, I know!).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar