Är det inte fel på bilen och systemkameran så är det fel på någon hund. Suck...
Tyckte inte att det var så länge sedan jag inspekterade öronen på hundarna, men fy vilka fynd jag gjorde igår på Zack. Utrustade genast mig själv med ett massivt dåligt samvete. Det var jämntjockt i bägge öronen, vilket kan ha bidragit till att jag missat det hela. Stackarn har säkert gått och haft tjall med bägge öronen. Alltså lika jämnjävligt. Och har man det så är det väl ingen idé att lägga huvudet snett och påtala tillståndet för matte. Så var situationen igår.
Men efter att jag varit och svabbat med bomullsrondeller har så Zack börjat att tilta med ett öra idag. Har säkert kört ner all skit i botten... Vad göra? Kasta sig på telefonen och boka tid hos veterinären.
Zack, den token, kommer säkert att sitta och glädjetjuta i bilen den sista kilometern. För att sedan störta hals över huvud ur bilen och streta och dra i riktning mot ingången till veterinären. Du läser rätt. Glädjetjut- inte ångesttjut. Mot- inte ifrån. Slira med klorna kommer han säkert också att göra när matte inte är snabb nog fram till dörren och in i väntrummet. I ungdomens dagar kastade han alltid upp framtassarna och försökte ta sig över disken och in genom luckan för att hälsa på assistenterna. Naturligtvis med buller och bång i form av en dunkande svans och en prat(mat?)glad mun.
Älskade Zack. Fantastiska Zack. Alla veterinärers drömpatient.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar