Igår blev det skotträning helt spontant på promenaden. Nu menar jag inte att jag hade med mig apportkastaren och ett skjutglatt finger längs gång- och cykelvägen. Fast det skulle vara rätt kul när jag tänker efter.
Tänk att få bränna av ett skott när hela vägen blockeras av en hel hög döva och hormonstinna gymnasieelever i multipla led och man vill förbi med cykeln... Pang! Inget att oroa sig för, bara en tanke från lill-djävulen som ibland sitter på ens axel- alldeles uttråkad och småjävlig.
Det första skottet (vårdagjämning eller persiska nyåret?) kom lite plötsligt för Nova som lättade något från marken. Med de resterande skotten var det inga problem. Promenaden fortsatte och efter ett tag fick Nova gå lös.
Näsan på henne gick naturligtvis igång och letade reda på äppelskruttar som raskt försvann ner i det alltid lika "tomma" djupet. En äppelskrutt tedde sig i mina ögon något annorlunda än de tidigare. Det var liksom mörkt och med en sorts svans och trögtuggat. Sagt och gjort var det bara att öppna på Novas gap. Tankarna flög genom mitt huvud- en halvtinad bajskorv eller någon annan delikatess? Livet är bra oförutsägbart ibland.
Nu hade jag tur och fick istället något lätt och litet med fjädrar på i handen. Fågelhunden i Nova hade bestämt sig för att bättre en pippi i munnen (magen?) än tio i skogen.
Dags att börja med skotträning och vilthantering?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar