Det tyngsta beslutet

Det var inte allt för många själar ute på kvällspromenaden i det disiga vädret. Mestadels hundägare och joggare. Tappra själar.

Vi mötte en tapper och väldigt trött själ. Vare sig hundägare eller joggare. På långt håll såg jag henne. Ville inte se, men såg. Svart, grånad nos, många kilos övervikt och stora svårigheter med att ta sig fram. Kroppshyddan vaggande och varje steg var en plåga. En labradortik som levt livet allt för länge.

Det är lätt att se och säga när det är dags för andra. Dags att ta det där allra tyngsta beslutet och åka en sista gång till veterinären. Men det är så svårt att vara den som håller i kopplet och inte vilja ta in det ögonen nog ser.

Ägarinnan log åt oss, men jag kunde inte le tillbaka. Log hon urskuldrande eller såg hon i Nova sin egen hund i sina allra bästa år? Jag vet inte. Nova gjorde en lekinvit, men kom av sig. Den blick jag då mötte kommer jag att bära med mig ett bra tag. En blick fylld av stor trötthet. Stod kvar en stund och såg tiken vagga vidare med hälta fram och hälta bak, allt medan labradorhjärtat blödde.

Vandrade vidare hemåt. Allt mer blödande. Men frågan är om det var vanmakten över att inget kunna göra eller tanken på att jag själv väntade allt för länge.