Sist jag och Nova var på annan ort låg snön fortfarande kvar. Igår var det så dags för Nova att inspektera och godkänna - i hennes tycke - nya marker. Fröken är ju som sagt var inte buskablyg.
På morgonen gick bara hon och jag på en liten runda. Vid detta tillfälle var hon fortfarande rätt kontaktbar. Vi tränade handtarget och inkallning så att leran sprättade härligt på hund och kläder.
Nova for runt som en skållad iller med förkärlek för allehanda vattensamligar, det gick lika bra med djupa och överfulla kronodiken som med en sketen lerpöl. Ner i vatten, ih, kallt, ruska, , tranor, kolla vilken pinne, åhå, en bättre pinne, puh, varmt, nytt dike, plums, harlort, annan lukt- aahhhh! Men någonstans fanns ändå en önskan om att bli klickad.
På eftermiddagen fick Nova storhetsvansinne. Ännu mer ytor att springa på, nya skithögar, nya diken. Va, ska jag gå jaktfot? NU? Japp, sa jag. Nu ska vi koncentrera oss och göra jaktlydnadsläxan. Nu hade Nova släppt alla hämningar och var så att säga lite glapp i kontaktkontakten. Det blir många träningspass framöver...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar