Snart fyller Nova hela fyra år. Ska inte fokusera allt för mycket på vilka resultat vi borde ha uppnått, utan istället på att några ören verkar ha trillat ned mellan Novas öron. Och mina- förhoppningsvis?
Anledningen till att jag kommit att tänka på det hela har sin förklaring. På området där jag och andra med mig bor finns det en labradorpojk som har gått från världens gulligaste valp till en äkta slyngel. Nu har jag inte pratat med vare sig matte eller husse eller på annat sätt varit ens i närheten. Visst, jag kan ha helt fel och enbart spekulera... Men ljudet från den nya metallänken på strypkopplet skvallrar om att något har börjat hända med gullponkens kroppsliga och mentala sidor. Ljudet från metallänken blandas med flåsanden och en mattes upprepande "hit, hiiit, HIIITTT".
Känner jag igen mig? You bet! Känner jag medlidande? You bet! Ska jag göra allt som står i min makt för att inte nästa hund (och jag!) ska falla in i samma beteende? You bet! Det är inte särskilt kul att en vacker dag upptäcka att det inte fungerar.
Skulle vilja ge ett par tröstande ord på vägen, men vem är väl jag att säga nåt? Jag som tog den lättaste vägen och promenerade ut i skogen för att slippa ta itu med problemen. Får jag sota för det idag? You bet!
Tillbaka till Novas ören. Det har hänt något det senaste året. Nu har bromspedalen börjat fungera. Motorn rusar inte per automatik lika ofta. Tänk om jag hade vetat och gjort annorlunda, då hade det kanske funnits en hel förmögenhet mellan Novas öron nu. Siktar på långsiktigt sparande istället... =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar