Barnkär

"Jag är barnkär", sa Nova igår. "Jaha", sa jag. "Vad menar du med det?".

"Jo, jag vill ha en likadan som den som bor i grannlägenheten och det nu", blev svaret. "Nu är det ju inte barn något som går att beställa bara så där", förklarade jag.

"Men det går ju att beställa så mycket annat!, kontrade Nova med. "Du har ju faktiskt nyss beställt skott och en dummy till apportkastaren!"

"Ja, men nu fungerar det inte riktigt på samma sätt", sa jag något undvikande. "Du är då alltid så negativ! Bara nej, nej och en massa nej hela tiden", kontrade Nova med medan hon stampade tassen hårt i parkettgolvet. "Vill ha! NU! AHORA!"

"Man kan inte få allt här i världen och absolut inte på beställning!", sa jag. "Nu räcker det, gå och lägg dig!" "Då skaffar jag ett eget barn så det så, sa Nova och gick resolut mot leksakskorgen innan jag hann stoppa henne.

"Jag är från och med nu mamma till Älgen-med-stoppning-på-väg-ut", upplyste Nova mig triumferande. "Men hallå, vad du är barnslig!", fräste jag lite trött.

"Jag är inte barnslig, jö, jag är skendräktig och mamma. Fatta´ru?!!! Comprendes? Måste gå och bädda nu".

"Men vi som ska TRÄNA och OFTA, hur har du tänkt att det ska gå?", ylade jag. "Skiter väl jag i. Har inte tid för sånt skit! Här ska dias, men först ska jag bädda!", sa Nova med en lätt nonchalant ton.

Tur att barn till skendräktiga tikar går att stoppa undan i garderober. Utan risk för åtal.