Håhå-ajaj. I lördags gjorde jag det. För första gången på länge. Jag besökte en väldigt närliggande, men ack så nonchalerad träningsanläggning. Nu förstår jag varför den har varit så nonchalerad av mig under en så lång tid. Det gjorde inte så ont att gå dit, men &#/""?½# vad ont det gjorde ett dygn senare när träningsvärken kulminerade.
Tänk dig följande. Jag sover, eller rättare sagt, försöker sova natten efter träningspasset. Mina försök störs av ben som krampar varje gång jag rör på mig. Dags att stiga upp- morgon! Rullar på något vänster ur sängen med bångstyriga ben. Kissnödig! Fort, ben häråt, toalett! Går det undan? Inte för att jag haft, eller kommer att få ben som en gasell, men det här är ju löjligt. Störtlöjligt! Ännu mer kissnödig! Toadörren upp, locket upp, underkläder ner och vad händer? Precis, inga hastighetsrekord slagna. För att överhuvudtaget kunna sätta mig ner så är jag tvungen att ta stöd med händerna på toaringen, räkna 1, 2, 3 och sedan kasta mig ner. Smärta!
För att inte tala om hur det är att gå ned för trappor... Tog hissen.
No pain, no gain! Imorgon ska jag till Värkstan igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar